Quantcast
Channel: Same Same But Different » gammelmedia
Viewing all articles
Browse latest Browse all 10

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

0
0

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.

Same!? Same?? But?? Different?!?


Viewing all articles
Browse latest Browse all 10

Latest Images